Den frågan ställde vi oss själva efter mordet på vår dotter.
Naturligtvis skulle man satsa på de människor som redan hade kunskap och erfarenhet av det.
Vi tog ett beslut, som är helt rätt för oss.
Det blev till den mest utskällda, mest nedvärderade,och mest utsatta yrkeskåren i vårt demokratiska samhälle.
Den yrkeskår som får mindre anslag och mindre rekryteringar av personal och ändå är det den yrkeskåren man kräver mer och mer av i dagens våldssamhälle. I den yrkesgruppen fann vi människor.
Människor som inte ”bara” löste mordet på vår dotter, de tröstade, fanns till för oss dygnet runt, människor som visade empati, och gav stöd i en bottenlös förtvivlan.
Därför känns det helt riktigt att stödja poliser.


Jennifers yrkesinriktning var att bli idrottslärare, men hon ville inte kalla gymnastiktimmen för gymnastik eller idrotts lektion.
Hon ville utveckla det till ”ett hälsosamt liv”.’
-Jag får spåna på det, när jag har fått lite mer kunskap och erfarenhet, sa hon.
Nu fick hon inte tillfälle till det, eftersom hon blev mördad.
Men det kanske finns fler som tänkt som Jennifer, därför vill vi i Jennifers anda hjälpa till att utveckla den, eller de tankarna.

Anders och Dagmar.